patrikonthemove.blogg.se

Hej vänner!

Hoppas allt är bra med er, med mig är det toppen för jag har varit i Pushkar!

Varje år anordnar denna stad "Pushkar Camelfair" från den 7de november till den 17de. Här prutas det och säljs mängder av olika prytlar, leksaker, tortillaklämmar, målningar, hö, handgjorda verktyg, hästar och kameler.

 

Jag och Federico tog en tåg klockan fem på morgonen från Jaipur till Ajmer den 11de, efter 3 timmar med tåget va vi framme i Ajmer, efter 30 min i lokalbuss kom vi fram till Pushkar och 15 minuter senare hade vi chekat in på ett hotell med pool för 30 SEK per natt, inte helt fel!

Blev lite kraslig efter den vindiga och tidiga morgonen så jag tog det shanti och gassade i solen hela dagen med en kopp chai.

 

Förra året när jag kom till Indien drabbades jag av den ganska vanliga kulturella choken, som satt i ungefär 3 veckor in på resan. När jag kom till Delhi förra året åt jag knappt dom första 3 dagarna pga att jag va rädd att bli sjuk. I denna panikslagna, rädda, ensama choken blev jag inlurad i olika turistbyråer som ville ha löjliga summor för att boka bussresor, taxifärder och tågbiljetter till mig.

Jag lämnade tillslut New Delhi i en taxi som va annordnad av mitt hostel, den skulle ta mig runt i Rajasthan under 2 veckors tid, det va skönt att slippa kaoset i Delhi, men paniken, ensamheten och choken försvann inte.

 

Så, vad jag ville säga med det är att min förra upplevelse i Rajasthan va hemsk, och jag sa att jag aldrig skulle komma tillbaks till stället, men jag kan säga nu att Rajasthan är stället en måste besöka! och efter denna gång kommer jag definitivt att återvända.

 

Dag 2 stack jag och besöke festivalområdet med en kille från Andorra (David) och en tjej från Argentina (Cicilia) och vi va alla 3 djupt imponerande, det va dock mer roligt än facinerande, för när du ser alla turister rida runt på kameler och vinkar glatt till alla Indier som står och garva åt dom med en chai i handen kan man inte hålls sig för skratt.

Vi såg även en dansuppvisning, tog och käka lite god mat och traskade runt och tog lite bilder

 

Dag 3 tog jag min kamera och mitt galada humör till festivalområdet igen för en skäggtävling, ONLY IN INDIA! Efter att ha knäppt några bilder på skäggiga män såg jag Carina, en tjej från Örebro som jag träffade ca 3 veckor tidigare uppe i Dharamsala, hjälpte henne att köpa en systemkamera där. Så jag hejade på henne och övade upp min svenska igen, man blir för van med engelskan.

På kvällen sen gick vi till samma ställe och hade det supermys med lite israelisk musik och en massa chai!

 

Dag 4 stack jag ut med kameran och vandrade längst med hela main bazzar ända till Bhrama templet, ett av det få existerande i Indien.

Förra gången jag ville gå in vågade jag inte, just för att du måste lämna ifrån dig din kamera och skor, självklart får du ett skåp som du kan låsa in allt i, men jag började då förra året tänka att dom kunde ha en extranyckel, försöka lura mig vill ta mina saker. Allt det kan säkert hända folk, men inte precis utanför ett tempel där 3 killar står och sliter häcken av sig för att ge alla sina grejer.
Så denna gång lämnade jag inte min kamera, plånbok, mobil och skor och traskade in i templet, inte för att jag va intresserad hur det såg ut utan bara för att ha gjort det, gå in, vågat lita på killarna som vakta min kamera och ersätta dom dåliga, panikslagna minnerna med något bra. Så när jag kom tillbaks va allt borta, kamera, plånbok och mina flippflopps, som tur va hade jag mitt pass och kontokort på hotellrummet så jag klarar mig, men det blir inga mer bilder.

 

SKOJAA! Allt gick bra och jag traskade ifrån templet med mina grejer och ett gott minne.

Sen på kvällen hade jag en liten photosession men en israelisk kille Gille som ville ha ett foto eller två till sin CD.

Så efter att ha klättrat upp på ett av bergen som finns runt pushkar upp till ett tempel tog vi några foton, drack te och såg hur solen blev rödare och rödare och tillslut gå ner backom horisonten som en röd prick

Hej hej vänner!

Då va det dags igen för ännu en uppdatering från Icredible India!

Min resa blir bara bättre och bättre för varje dag, jag upplever saker 10 ggr mer än förra året, möter 10 ggr så mycket folk och dricker 10 ggr mer chai (ja mamma, jag borstar ordentligt).

Senast jag skrev till er så hade jag just lämnat Tushita (meditationscentret) och hade en underbar tid med 50 personer, men efter den femte nätten kände jag att det va dags att ge mig av. Så jag och 6 andra stack till Ajmer, Staden med Indiens strösta Guldtempel.

 

Efter en resa på ca 6 timmar va vi framme i den hektiska staden Amritsar, kändes på ett sätt skönt att komma tillbaka till det hektiska Indien igen, saker som hände överallt, tutor som ekar igenom varenda gatan, folk överallt och försäljare som försöker locka en till deras affärer. Vi tog en tuctuc från bussplatsen till det mytomspunna Guldtemplet, känner att det föskänar att skrivas med en stor bokstav för det är något helt magiskt!

 

Guldtemplet i Amristar är det största i Indien och är hem till religionen Sikh en fantastisk religion som är typ som en blandning mellan Islam och Hiduism. Religionen skapades av en man som sa att Muslimer och Hinduer, kvinnor och männ skulle vara jämnlika och det är grundprinsipen när man kommer till Guldtemplet också.

När vi kom fram till huvudporten möttes vi av en vakt som ledde oss till ett dorm (sovsal) som kom att bli vårt hem för 3 nätter framöver. Vi packade upp testade sängarna och gjorde oss hemmastadda, sedan gick till templets matsal.

I detta gigantiska komplex serveras 200 000 måltider varje dag, och nej jag överdriver inte! Dom har en maskin som gör ca 1000 chapatis per minut (indiskt måltidsbröd). Ganska imponerande

 

Dagen efter tog vi en utsökt frukost i matsalen och gick på en liten tur i museet som finns inne på komplexet, kunde tyvärr inte ta några foton men här hängde det för det mesta målningar, målningar på lidande, tortyr och uppoffringar. När Sikh religionen började bli större tog Muslimerna illa upp, dom höll då inte med Sikh folket att muslimer och hinuder borde vara jämnlika, så muslimer flådde, dödade och våltog Sikh kvinnor och män. Hemskt men mycket inressant.

Sen bestämde vi oss för att göra ett av det mest turistiska äventyret jag gjort, åka till den pakistanska gränsen för att se den så kallade spektakulära cermonin.

 

När vi kom dit blev vi ledda till VIP/Turist platserna, och såg några halvtrötta LÅNGA indiska männ och kvinnor

Hej hej hallå vänner!!

Nu va det ett tags sedan jag involverade er i mina äventyr så detta blir ett inlägg delux med extra ord och extra bilder, extra allt helt enkelt!!

 

Så för ca 13 dagar sedan lämnade jag Rishikes, en stad som jag snabbt blev lite förälskad i, lärde mig yoga, sitar och glassade i härliga 32 grader i två veckor.

Planen va att efter Rishikes fortsätta öster ut till den heliga staden Varanasi och sedan ta mig ner söder ut, men rätt va det var klev två flickor från Stor britanien in på café där jag satt och surfa på min Macbook och 3 timmar senare hade jag en bussbiljett upp till Dhalai Lamas hemstad för att göra en 10 dagars introduktion till Buddhism med meditation och tystnad, tänkte att jag inte skulle ha några poblem med att vara tyst!

 

Så jag Ronie och Chalie (dom engelska flickorna) rörde oss bort till busstationen där vi förväntade oss en lyxig A/C buss (som vi betalat för) med nya säten och mjuka och fina stötdämpar, men som vi säger i Sverige "Det blir aldrig som man har tänkt sig" Vi klev på med ca 7 andra backpackers i en typ 20 år gammal buss, såg ut som om karossen skulle falla av när som, A/C va utdragen,sladdar hängde från taket, vissa ryggstöd va sönder så folk låg i varandras knän, och jag tror nog att den bussen hade dom hårdaste stötdämparna i Indien.
Så efter 14 timmars bussfärd, 3 timmars sömn och en öm sjärt så va vi äntligen framme i den spirituella staden Dharamsala. Under bussfärden plockade vi upp två grabbar, Josh från Australien och Daragh från Irland, så vi va ett gäng på 5 som traskade runt i en liten bergsby 25 minuter från Dharamsala som heter Bacsu, här hittade vi ett mysig litet café som också hade några rum för en billig penning, och där slog vi oss ner!

 

Josh på bustationen i Hariduar i väntan på vår "lyxbuss"

Morgonen därpå bar det av längre upp på bergssluttningen till meditations centret Tushita där vi skulle tillbringa 10 dagar av tystnad, meditation och buddistlära.

Såhär upplevde jag det hela

Dag 1:

Tystanden låg som ett osäker täcke över centret, folk följde det strikt och halvstela osäkra blickar utdelades bland oss deltagare.

Tyvärr fick jag 39 graders feber och va tvungen att hoppa i säng, men det hela kändes ganska bra ändå.

 

Dag 2: Febern bättre, går på meditation och lektion på morgonen, efter lunch kom febern tillbaks, folk kolla snett på mig för att jag "skolka", börja tveka om jag verkligen hade gjort rätt val i att anmäla mig till kursen, so far har jag hållt tystnaden (förutom i sjukstugan)

 

Dag 3: Sängliggandes heeeeela dagen, läste och pluggade buddhistböckerna vi fått, börja höra små viskningar utanför sovsalsrummet, folk börjar le och stämningen började bli lättare men fortfarande krystat, börjar verkligen vela om jag skulle stanna eller inte.

 

Dag 4: Knarka Alvedon och Ipren och kämpa mig igenom alla lektioner och meditationstillfällen. Laura (tjejen på min profilbil på facebook) en tjej från Engalnd kom fram och börja småprata med mig, frågade hur jag måde och jag började känna mig bättre runt att vara där. Tystnad kan vara lärororikt och nödvändigt för vissa, men jag kom fram till att jag mår sååå mycket bättre om jag får säga några ord lite då och då.

 

Dag 5: Vår Australiska vän Josh lämnar centret, det visade sig inte vara något för honom, jag börjar får reäll längtan att bara ta fram min dator, lyssna på musik, sova i ett eget rum på något hostel, va nära på att lämna, men jag hade lämnat in tvätt, så fick vänta tills nästa dag.

 

Dag 6: Mina jeans som jag lämna in dagen inann har inte kommit tillbaks från tvätteriet pga strömavbrott under gårdagen, är tvungen att stanna en dag till, folk börjar prata med varandra på alla hörn i centret och jag bestämmer mig för att joina grupperna, och blir genast motiverad att stanna och ge det hela en changs till.

 

Dag 7: Dagen inann 2 dagar av fokuserad meditation, är inte 100 om jag kunnde klara av 7 timmars meditation varje dag i 2 dagar, men bestämmer mig för att köra!

 

Dag 8: Meditation, BRA GREJ!! har det superbra med alla, dom flesta har brutit tystnaden och viskar, centrets personal blir galna, men det stoppar inte talets kraft! 

 

Dag 9: Jag vaknar och mår toppen, dagen rusar förbi och på kvällen/natten ligger alla 50 pers uppe på centrets tak, pratar och kollar upp på den stjärnklara himlen till klockan 01.

 

Dag 10: Meditation, feedback och utchekning! TYSNADEN BRYTS OCH GLÄDJEN SPRIDS ÖVER CENTRET! Såhär såg det ut

 

 

Detta är underbara Laura från England som bröt sin tystnad för att fråga hur jag mådde när hon såg att jag va nere, en helt underbar människa! 

Efter utchekningen stack vi alla 50 personer till en by brevid centret som heter Dharmcot och tog typ över hela stället, här har jag nu varit i 2 nätter och stormtrivs med alla. Vi alla gör äventyr varje dag, har stora middagar och härliga frukostmöten som en stor familj, ser ut som att jag inte behöver vara oroliga att åka härifrån ensam.

 

Efter inchekningen i Dharamcot mötte jag och Daragh upp Josh, tog en promenix i staden Macleod Gange som är typ 10 min ifrån Dharmcot, käka lite kyckling på gatan och sen mötte upp resten av Tushita gänget och hade en stor fest, körde solo på Take a change on me och kände hur mina Svenska höfter svängde fram och tillbaka, Tummen upp!

 

Daragh påväg att möta Josh i byn brevid, krävdes en liten promenad