Baguette på pakethållare
Tjena vänner!
Nu är jag äntligen i Europa i Paris, VILKEN STAD!
Kom hit för två dagar sen efter att ha spenderat 30 timmmar på Singapors flygplats då mitt plan med Air India blev inställt pga motorroblem och jag blev istället överskriven till ett direktflyg till paris samma kväll men väldens bästa flygbolag Singapore Airlines.
Så jag dödade 13 timmar extra på flygplatsen med en fransk man, vi tog o käka BK och tog en tupplur på en av flygplatsens gratisbiografer, sen satt jag på planet med en liten klump i magen.
Jag lämnade Sverige i Oktober förra året, exakt idag 6 månader sedan, och om ca 2 månader är jag hemma vilket känns sjukt kul men också sjukt trist. Allt blev så verkligt när jag såg på kartan i flygplanet att vi va över Tyskland och jag kunde se hur vi passerade Sverige och börjar redan sakna Asien och utmaningarna och upplevelserna en har där 24/7.
Men så jag kom fram till Paris vid 8 tiden på morgonen och tog lokaltåget till Grande de Nord och sedan ett bytte till tunnelbanan för linje 13 som tog mig till Liege där jag hade fått väginstruktioner till lägenheten jag hade blivit erbjuden en soffa i, så efter promenix på 10 min kom jag fram och 5 min senare stod jag i en lägenhet utan att ens ha träffat ägare, som är en kompis kompis vilket har gjort denna upplevelse sjukt intressant
Va det senaste jag skrev innan jag lämnade Paris och sedan åkte ner till Taizé, klostret där jag stannade i 1 månad och 3 veckor, helt galet! Efter det tog jag en buss till köpenhanm, tåg till lund, bil till malmö och sedan snälltåg till Stockholm.
Så jag tänkte nu referera till en av snooks kära låtar. ÄLSKLING JAG Ä HEMMA NU!
Så dethär blir ett sånddär dunderinlägg där jag kartlägger 3 månader, ish!
Senast jag skrev några rader till er satt jag på mitt nygjorda rum i Canggu, Bali. Precis efter jag la upp inlägget stack jag och åt friterad kykling, ris, kokosmjölksgrönsaker, omelett och en stor iste och hängde med min lilla kompis Sophie. Någon vecka efter va jag påväg ut till Denpasar flygplats för att lämna mitt semesterparadis, jag hade tagit det ledigt från mitt backpackande, inte brytt mig om att åka någonstans, tagit varje dag som den kom, kollat på film, skypeat med folk, tagit bilder, hängt med Sophie och försökt att surfa (mycket svårare än det ser ut).
Min Guesthouse ägare och vän Gede skjutsade ut mig till flygplatsen, vi satt i tysta efter jag hade sagt att jag skulle sakna honom, jag och han hade haft en underbar månad tillsammans, jag hade lekt med hans barn, varit med hans familj och firat högtider, ätit hos hans frus familj och nu skulle jag åka ifrån dom. Helt plötsligt slirar en taxibil upp framför oss och i den stora jeepen som vi satt i sa Gede lugnt, OH TAXI TAXI TAXI! och sen började sjunga TAXI TAXI TAXI, med en indisk dialekt och jag tänkte det där påminner sjukt mycket om en låt jag stod och hoppade till framför spegeln till när jag va 9 år, Dr Bombays S.O.S
Jag frågar honom om det och han börjar garva och säger jaa, en tjej lärde mig den på 90 talet när hon va här, jag började tänka tillbaks på Hampi (Indien) när jag hängde med min kompis Jakob Kranz och han hade satt på Dr Bombay för att visa alla som vi hängde med från Israel och England, jag började garva och sa högt "The world is to smal!"
Jag frågar honom om det och han börjar garva och säger jaa, en tjej lärde mig den på 90 talet när hon va här, jag började tänka tillbaks på Hampi (Indien) när jag hängde med min kompis Jakob Kranz och han hade satt på Dr Bombay för att visa alla som vi hängde med från Israel och England, jag började garva och sa högt "The world is to smal!"
Så väntade jag två timmar på flygplastsen, BÄTTRE TIDIG ÄN SEN! (tack Per Jauring för dom visa orden)
Gick sedan och checkade in mitt Bagage.
Landade på Singapore flygplats och tänkte, "Då ska jag spendera 14 timmar på denna lilla flygplats, KUL"
En galet farsinerande flygplats med superduper snabbt Wifi, sovsalar, gratis biografer, fjärlisträdgårdar, gratispool, gym, hotell, jaa den har ALLT!
Men jag tog min dator, kamera och flöjt och traska upp till Food Court för att få mig en liten matbit.
Där låg det fera restauranger, Indiskt, Japanskt, Kinesiskt, Koreansk, MacDonalds (Där typ alla västerländningar satt och frossa)
En restaurang i hörnet av foodcourten stod det en kille i 20 års åldern och verkade servera lite mat för en billig peng så jag traskade fram till honom och köade med några malaysianer och singaporer och indoneser, till slut kom jag fram och möttes av det bredaste smilet jag någon sin har sätt på denna resa, han frågade men en tjock asiatisk dealekt i 140 km/h vad jag ville ha, jag skratta till lite och sa en kaffe med nummer 2 som va någon kykling och ris, stopade i mitt kort i maskinen, betalade och sedan gick och tog en plats brevid kassan, plugga in datorn och börja utnytja den snabba uppkoppningen. Efter 5 min stod min tallrik med en underbar söt kopp kaffe framför mig, kyklingen smakade himelskt men riset va lite varm så jag ställde det åt sidan, och gjorde som alla buissninesemen runt omkring och kollade ner i min dator samtidigt som jag åt. Helt plötsligt hör jag bakom disken, "You should mix the rise with the chicken!" och ett intresserad och farsinerad kille backom kassan stod och log mot mig, som dom flesta asiater gör när dom ser en blond två meters västerländing äta med händer, jag flinade till och blandade det varma riset med min kyckling. Godiskaffet slank ner och kyklingen lika så, men en till kaffe hade ju inte suttit fel, så jag frågade kille bakom kassan om han tog Indonesian Ruphias, han nickade nej men sa att han kunde ge mig en kaffe gratis, är alltid lika farsinerad av folk som kan läsa andra folks tankar.
När han gav mig koppen sa han, YOU LIKE MY KOFFE AH? och jag svara "IT'S PERFECT!" och stoltheten i hans ögon va priceless!
Se efter det tog jag en promenad bland alla affärer som låg på flygplatsen, gick in i apple affären och såg den nya Ipod nano, satte på den och fick höra Settle Down av Kibra och det har blivit en låt som har varit med ett tag nu. Sedan stack jag till vänteloungen, kollade på en film till 11 tiden, skypea med min käre mor i en timma och då va klockan 00, helt plötsligt va det dags att försöka sova lite, klockan 4 va jag nämligen tvungen att gå igenom tullarna, kolla om mitt bagage hade blivit upptaget till Lost and Found och sedan checka in det till Air India som va det bolaget jag skulle färdas med till den Romatiska staden PARIIS! Så efter två timmars vila och en timmars sömn stack jag upp och gick en promenix och checkade in i Landet, traskade bort till Lost and Found, satte mig utanför incheckningsbanden med ett 60 tals andra indiska män och kollade på A Cinderella Story, och det intresserar mig alltid när folk gillar att kolla på en film utan ljud och subtitles då 10 indier hängde över min axel.
30 min senare hade jag stängt datorn, checkad in och passerat securty. När jag hade visat mitt pass i Security sa kille som innan hade haft en hård asiatisk brytning, TREVLIG RESA men en pricsäker stockholmsdialekt, jag blev helt paff och sa tack tack och fortsatte in på flygplatsen, lilla landet lagom, det finns spår av oss överallt!
Klockan 7 satt jag i gaten och väntade på att bli boardad, det blev 7:10 7:20 och dom sade att vi är en halvtimma försenad så klockan åtta kommer vi bli boradade, det är väll ingen fara tänkte jag. Klockan 8:10 sa dom i högtalarna vi är försenade ännu en timma, 9:20 sa dom vi kommer at avgå vid 11:00, KUL!! tänkte jag som hade planerat att vi det här laget tagit igen 2 timmars sömn från kvällen innan.
Flygbolaget skickade oss till Food court för lite gratismat, INTE HELT FEL! Så vi fick en kulinarisk indisk måltid. 10:50 återvände vi till våran Gate som va stängd... 11:10 öppnade dom igen och sa att vi kommmer avgå 12:10. 12:05 började folk disskutera med flygbolagspersonalen, det bev en het diskution där både Hindi och Engelska blandades, en mega nationel duskution, hade nästa lust att hoppa in med lite Svengelska. Efter en 20 min fick jag och en fransman besked om att bli förflyttade till Singapore Airlines och åka med deras DIREKTFLYG till paris klockan 23:40, jaa enligt mig va det bara att tacka och ta emot, en biljett som kostade 2000 mer och ett direktflyg istället för en mellanlandning i Delhi. Jag och fransmannen stack till BurgerKing, käka min första snabbmat på 4 månader, (hade ju tagit ett besök på donken i Mumbai) och sedan satte oss i gratisbiografen för en 4 timmars tupplur, INTE HELT FEL kan jag ju säga. Sen tog vi en liten middag, traskade runt och checkade in.
Emergency Exit, JAARÅÅ!! Alltid lika skönt att ha 2 meters utrymme för mina ben, satt brevid en flygvärdinna för Singapore Airlines som va påväg att hälsa på sin kompis i Frankrike, så fort jag ville ha något så frågade jag henne var i flygplanet det fanns och gick o tog det själv när dom andra flygvärdinnorna inte kolla, en bra resa helt enkelt!
Dagen efter va jag äntligen frame i Paris. Här hade jag ett gäng härliga upplevelser och en halv oskön när jag förlorade 50 euro, ni vet domdär killarna på gatan med 3 koppar och en boll, SPELA ALDRIG DET!!
Som ni såg i början hade jag frågat mina kära facebookvänner, "Is there anyone how has a place to stay for a tall blond swedish guy 3 days in Paris" Några timmar senare svara Hanna Lang, en supershysst tjej jag hade träffat på ett midsommarfirande året innan, hon skrev att hon hade jobbat i Paris med några andra som fortfarande bode där och skulle fråga runt om någon av dom kunde ta mig. Helt plötligt en dag efter skriver hon att en kille från Texas kunde hosta mig. Kul tänkte jag och skrev till honom vem jag va och så. Han skrev tillbaks berätta var hans lägenhet låg och hur jag skulle komma dit och att dörren skulle vara öppen när jag kom, och att nyckeln skulle ligga på matbordet och att jag kunde komma förbi vid 16 tiden när han sluta vi hans kontor så skulle vi ta en öl med hans polare. OCH VILKEN LÄGENHET, Tjenixen liksom! Utsikt över Eifeltornet från köket och från sovrummsfönstret kullen där Sacré-Coeur står stadigt på.
Klockan fyra mötte jag upp Preston, en härligt kille från Texas som jobbar på Fat Tire Bick Tour Paris, jag sa att det va helt otroligt att han bara kundet lita på en person så mycket, lämna dörren öppen och ge mig tillträde till hans saker. Han fixade en cykel till mig, tog en kyckling crép och åkte till området där vi skulle träffa hans kompisar och arbetkambrater. Vi va först på plats och efter den första ölen böjade folk strömma in och jag träffa all möjligt men speciellt en kille Kyle, en canadensare som jag snacka med under kvällen som föreslog när vi sa hej då, låt oss hänga lite imorgon, visst sa jag och jag och Preston cycklade hem i en jummen Parisnatt och Paris förvanlades till en av mina favoritstäder.
Dagen efter stack Preston och jobba vi 8 tiden, så jag käka en frukost med honom, låna hans cyckelkort så jag kunde ta cycklarna som står vi stationer på trotoaren, som alvedoncyklarna i Stockholm. Så jag cyklade runt och gjorde en liten sighseeing tur, och jag förstår om ni har orkar läsa såhär långt utan bilder så är ni kanske lite sugna på att se några, så såhär så det ut!
På kvällen mötte jag upp Kyle och vi tog och spela ett parti Boule, och på kvällen kontaktade vi Preston för att ta en öl, vi mötte även upp Prestons tjejkompis och min sista kvällen blev fylld av skratt, heta disskutioner och kärlek. Dagen efter bjöd Preston med mig på söndagsmässa i hans kyrkan, men inann det smakade vi Paris bästa falafel, på dagen cyklade vi omkring, tog en av Paris mest kända glass, och på kvällen va det min tur att dela med mig av min kära kultur, så jag tog och köpte lite kött, ägg och ströbröd för att skapa en svensk klassiker Swedish Meatballs!
Så efter en kulinarisk måltid och två glas vin stack vi upp på hans taktopp och såg solnedgången gå ner bakom Paris taktoppar
Morgonen därpå lämnade jag staden jag blivit förälskad i men visste att jag skulle komma tillbaks. Mot Gud och Taizé!
Jag hade en galen tid i Taizé, som volontär va det mycket ansvar som lades på ens axlar, en va liksom som en lägerledare, visade hur allt skulle skötas, motiverade undgdommar att tvätta toaletter, du argumentarar med dom andra ledarna men hittar ändå ett sätt att komma överens, du har kul, är stressad, trött, irriterad ibland men efter en powernapp är du tillbaks igen. Jag träffade underbara människor, två från Uruguay som också bodde som volontärerer, vi drack den Uruguanska drycken Mate, underbar tedryck gord av speciella örter som dricks ut ett speciellt glas med ett speciellt sugrör, nästa stop på reslistan är Uruguay så att jag kan köpa min egna Mate kopp. En chilenare som fick mig att skratta så hårt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, bara igenom att kolla på mig!
Så efter liter mer än en och en halv månad bestämde jag mig att lämna klostert och dra mig hemåt, igenom Köpenhamn för att överaska min vän Anna Törnell Uhr, sedan till Sjöbo för att överaska mina Morföreldrar, sedan hem för att överaska Mamma, Pappa och vännerna.
Efter en 4 timmars tågresa va jag tillbaks i Paris, den romantiska staden.
Jag hade skrivit till Preston veckan innan och frågat om jag kunde bo hos honom denna gång också, han svarade tillbaks och sade att han skulle vara i Texas då jag kom upp, så jag sökte mig till en kompis Elise som jag hade träffat 2 veckor innan i Taizé hon hade varit på besök under en vecka och jag va ansvarig för det jobbet hon hade. Jag sa att jag skulle komma upp och frågade om det va okej att jag kanske kunde låna en soffa. Hon meddelade att det inte var några problem alls. Två dagar senare skriver Preston tillbaks och säger att han kan ju bara lämna sin hemmanyckel på kontoret så hämtar jag upp den och bor själv i lägenheten i 3 nätter, tänkte att kan ju inte tacka nej till en egen lägenhet för 3 nätter gratis i Paris, så jag skrev tillbaks till Elise och sa att jag hade möjlighet till lägenheten, kändes bra också så slapp jag vara någon börda.
Så när jag kom fram till Paris så åkte jag så snabbt som möjligt till kontoret jag träffat Preston först, och sälvklart läser ju jag alltid så slarvigt för Preston hade nämligen skrivit att det var ett annat kontor än där jag träffa honom första gången, men jag knackade på och blev mött av en kille som sa NO, No, NO, NO, tills jag avbröt honom i hans negativa mening och sa att jag va en vän till Preston, han bjöd in mig och skickade mig till kontoret på baksidan där han sa att Prestons skrivbod kunde vara, tyvärr va det stängt.
Preston hade bett mig att vara på kontoret innan stängning som va 22:00 klockan va nu 21:40 och jag öppnade datorn för att kolla vad Preston igentligen hade skrivit och sa adressen han hade gett mig högt för mig själv, och killen bakom mig svarade, jaa det är en 20 minuters promenad härifrån. KUL tänkte jag, packade ihop mitt pick och pack och börja löpa i den riktgningen killen hade gett mig, jag svängde upp från en tvärgata så jag kom framför Eifeltornet, svetten ran, sitaren guppade i min hand och bönepallen jag hade köpt slog mot min ryggrad när jag sprang som en galning framför eifeltornet.
Jag hade skrivit till Preston veckan innan och frågat om jag kunde bo hos honom denna gång också, han svarade tillbaks och sade att han skulle vara i Texas då jag kom upp, så jag sökte mig till en kompis Elise som jag hade träffat 2 veckor innan i Taizé hon hade varit på besök under en vecka och jag va ansvarig för det jobbet hon hade. Jag sa att jag skulle komma upp och frågade om det va okej att jag kanske kunde låna en soffa. Hon meddelade att det inte var några problem alls. Två dagar senare skriver Preston tillbaks och säger att han kan ju bara lämna sin hemmanyckel på kontoret så hämtar jag upp den och bor själv i lägenheten i 3 nätter, tänkte att kan ju inte tacka nej till en egen lägenhet för 3 nätter gratis i Paris, så jag skrev tillbaks till Elise och sa att jag hade möjlighet till lägenheten, kändes bra också så slapp jag vara någon börda.
Så när jag kom fram till Paris så åkte jag så snabbt som möjligt till kontoret jag träffat Preston först, och sälvklart läser ju jag alltid så slarvigt för Preston hade nämligen skrivit att det var ett annat kontor än där jag träffa honom första gången, men jag knackade på och blev mött av en kille som sa NO, No, NO, NO, tills jag avbröt honom i hans negativa mening och sa att jag va en vän till Preston, han bjöd in mig och skickade mig till kontoret på baksidan där han sa att Prestons skrivbod kunde vara, tyvärr va det stängt.
Preston hade bett mig att vara på kontoret innan stängning som va 22:00 klockan va nu 21:40 och jag öppnade datorn för att kolla vad Preston igentligen hade skrivit och sa adressen han hade gett mig högt för mig själv, och killen bakom mig svarade, jaa det är en 20 minuters promenad härifrån. KUL tänkte jag, packade ihop mitt pick och pack och börja löpa i den riktgningen killen hade gett mig, jag svängde upp från en tvärgata så jag kom framför Eifeltornet, svetten ran, sitaren guppade i min hand och bönepallen jag hade köpt slog mot min ryggrad när jag sprang som en galning framför eifeltornet.
Tillslut kom jag fram till adressen och tryckte ner handtaget och ryckte upp dörren, den gick upp och så helt plötsligt börja larmet pipa. Det där är inte så bra tänkte jag!
5 minuter senare sprang jag förbi Eifeltornet igen, men min sitar guppande hårdare och börnepallen borrande in i min ryggrad, och när jag tillslut kom fram till den negativa killen i första kontoret och sade att jag öppnade dörren och satte på larmet fick jag ett, "jaha" svar..... jaa sa jag, "kan ju vara bra att ringa någon kanke"
Då svarade han "vem då, jag vet inte vem jag ska ringa, har aldrig gjort det här förut"
Då svarade han "vem då, jag vet inte vem jag ska ringa, har aldrig gjort det här förut"
"Jaa någon ansvarig kanske" svarade jag.
Extemt intressant reaktion på ett påsatt larm i centrala Paris.
Efter ett samtal frågade jag honom om det fanns möjlighet för mig att hämta ut nyckeln när någon larma av, tror inte det sa han.
Jag började nu tänka hur jag skulle fixa det här problemet, kanske jag kunde höra av mig till Elise igen, så jag skrev till henne och fråga om jag kunde med kort varsel sova där en natt så jag kunde hämta upp nyckeln under morgondagen. Hon svarade "Javiss"!
50 minuter senare ställde jag in mina väskor i ett rum hos Elise familj och blev erbjuden att stanna där alla tre nätter, och tänkte att det lät mysigt så det slutade med att jag stannade hos Elise alla tre nätter, fick se 2 konserter som hon, hennes bror och mamma spelade i deras församling, hängde runt i Paris och va även och träffade hennes fäcktinggrupp. Så efter att ha ätit underbara köttgrytor, baguetter, och crossationer va det dags att hoppa på en buss på 17 timmar som skulle ta mig till Svergies förlorade stad Köpenhamn och överaskningmoment 1 skulle utföras!
Efter en natt där 4 tyskar satt och pimpla öl och skrek klockan 00:40 och en man som skäller på busschauffören runt samma tid så gick resan ganska smärtsamt, lite nackspärr och påsar under ögonen har ingen dött av så när jag kom fram till Köpenhamn sprang upp till några tjejer för att fråga om adressen till min kompis Anna jobbar på, dom tog smidigt upp sina Iphones och sökte upp på GPSn, fick vägvisningen och 20 minuter senare stod jag utanför dörren till CPH Sandwish and Coffee, tog ett andetag och steg in med ett leende på läpparna och möttes av att "DU GÖR INTE DET HÄR!" och en varm kram från en av mina bästa vänner.
Så efter en promenad i christiania dagen efter, en öl med Anna och hennes två rumskompisar Matilda och Lind så avrundade vi min sissta kväll och morgonen efter tog jag en liten farvälkram av min lilla kompis och hoppade på öresundståget till Lund.
Efter ytterliggare två bussturer och 2 km gång på en grusväg brevid hästar och kossor, med en nervös känsla och tankar om att det fannse en risk att mormor och morfar inte va hemma, gick jag in på deras innegård och knackade på, tog ett steg back och hälsade hej till min morfar som förvånad och glad omfamnade mig, kändes skönt att få krama om honom efter mer än ett år sen jag såg honom.
En kopp kaffe och några historier vid köksbordet senare hör vi ytterdörren slås igen, jag ställde mig i köksöppningen för att möta mormor som hade varit på ett ärende i Lund, när hon kom in i köket och såg mig va det en stilla 5 sekunder då hon försökte pussla ihop att jag nu stod i hennes kök och sen ett "Vad gör du här?" kom fram och en efterlängtad kram även där var utbytt. Jag beskrev för dom att jag va påväg upp till Sthlm för att överaska mamma och alla andra, då säger min käre mormor att mamma va påväg till sin särbo i Malmö, då sticker vi till Malmö tänkte jag, ringde och förvarnade särbon och efter lite grenkapning och dörrfixtning hos morföreldrarna skjutsade dom mig till min mammas särbo Lars. Vi parkerade bilen brevid turning torso och ringde på hans dörrklocka, han öppnade dörren och kallade på mamma, som skrek "PAAATRIK!" när hon såg mig, och min mest efterlängtade kram blev utförd. Så där sov jag i en natt och tog sedan det 5 timmars långa tåget till Stockholm för att överaska resten av Familj och vänner!
När jag kom fram till Stockholm central va allt som vanligt, jag fyllde på mitt SL kort med 90 dagar som jag gjort så många gånger förr, tog tåget hem, och mötte här min första vän Mark som va förvånad att se mig.
Efter att ha lämnat ryggorna, bytt kläder och lagt sitaren på dess rätta plats i mitt rum tog jag tåget in till Östermalm, men på gatan som min far bor kom jag på att jag inte kom ihåg portkoden, och med telefonen ur funktion drog jag mig bort till Hammarbysjöstad för att ställa in en skypesession med min kompis Gustav och istället ha ett härligt samtal face to face!
När jag väl stod utanför hans dörr skickade jag en bild på mig själv och hans port och bankade på hans fönster, han öppnade och jag skrek "WAAZZAAPP!"
Efter en kram, lite chips och coca cola stack vi vidare till Lilla Essingen för att överaska Nike, vi gjorde samma sak som jag gjort med Gustav 40 minuter senare, tog ett foto på oss framför porten
Vi blev sedan mötta av en lååååångsam dörr som öppnades och ett "DET ÄR INTE SANT!"
Vi skickade sedan några fina Snapchats till resten av gänget i Lund och Linköping, som skickade fina miner tillbaks. Jag Gustav och Nike gick sedan till Bouna Serra, en magisk pizzeria vid Rådmansgatan för att avnjuta en efterlängtad Pizza! Inte helt fel!
Efter den fantastiska måltiden va det dags för dagens sista överaskning, när jag och Gustav hade åkt till Nike hade jag lånat Gustavs mobil för att försöka på ett smidigt sätt se om Pappa va hemma på Östermalm och inte va ute och såg världen, så jag SMSa
"Hej Per,
Gustav Strindlund här, Jag pratade just med Patrik, han har lite problem med facebook och bad mig fråga dig om du är hemma och har möjlighet att skypea med honom ikväll, han sa att han skulle vara inloggad 9:30."
Gustav Strindlund här, Jag pratade just med Patrik, han har lite problem med facebook och bad mig fråga dig om du är hemma och har möjlighet att skypea med honom ikväll, han sa att han skulle vara inloggad 9:30."
Jag tänkte ju då att han skulle svar, "ja jag är hemma, ska se om jag inte får kontakt med honom."
Men istället skriver han
"Är det något alvarligt?!"
Efter att inte fått något ordentligt svar ringde jag hans fru och checkade om dom va hemma och fick portkoden.
Så 9:35 pm klev jag innanför ytterdörren på min fars lägenhet och skrev, PAPPA!
Inget svar...
Jag fortsatte in i hallen ut i vardagsrummet och såg där min orolige lille far sitta och klicka desperat på skypeknappen för att försöka få kontakt med sin son i södra Frankrike och när han väl såg mig brast det ut i skrik, lättnad, kramar och tårar.
Jag va äntligen hemma, jag va äntligen säker och jag va äntligen i hans armar.
Dagen efter överaskade jag min Farmor och Farfar tog premiärturen med deras båt till Mariefred och hade en skön övernattning och visade min musikaliske farfar mitt nya instrumet vilket va uppskattat.
Och i förrgår åkte jag ut till Ekerö för att träffa min käre vän Astrid, för en kopp te, honungsbröd och magiska bullar och lite mys med en läskig katt.
På vägen hem hoppade jag in i Nockebybanans petoreska tåg med min sitar och min flöjt, Chauffören och konduktören kom fram och fårgade om jag skulle börja spela på tåget och gjorde en fin luftguitarrörelse, jag sa då att det inte va en guitar utan Sitar och tog upp instrumentet och började plinka på strängarna, jag möttes med applåder och kondutören började prata med mig om min resa, om öppenhet och glädje, han uttryckte sin irritation om svenskar, att alla va så sura hela tiden, och att i asien och resten av världen är folk mycket mer öppna. Jag höll med, alla som jag träffa i Indien och Indonesien va öppna, glada, jag fick ibland sura miner av att jag nickade och sa Namaste, men oftast möttes jag av ett öppen och snällt leende, och jag började tänka på hur jag är när jag är ute och reser, ler åt alla, säger hej och bryr mig inte om vad folk tycker om mig för med ett leende och några få ord har jag kunnat sprida glädje så lätt.
När jag sedan gick av tåget vid Alléparken såg jag chaffören hänga utanför sitt fönster, vinka av mig och sa "Det va trevlig att träffas" och jag insåg då att min resa inte va slut, jag har sagt farväl till så många människor som jag träffat och jag har kännt att det har utgjort min resa, alla det små samtal jag har haft och folk som har visat uppskattning till mig, och det händer även här bara jag fortsätter att vara öppen, le åt folk, våga säga hej, visa för alla vem jag är och tänka efter, vad behöver jag och vad behöver jag inte, när jag sitter på tåget våga vara öppen till ett samtal och inte sitta och kolla ner på min Iphone och bläddra genom instagram och facebook.
Tack för att ni har varit med på min resa, jag är nu hemma, sitter hemma i min indiska lungi dricker en kopp Zoegas och njuter. Jag hoppas ni har gillat det jag har skrivit även fast det inte har varit mycket på sistone.
Om ni har lust att prata eller träffas ring mig! 0704324948
Patrik signar ut!
Slut